Hitta på sidan: Viner   Druvor   Klimat & jordmån   Vinlagar   Historia

Det är först de senaste 40 åren som det äldsta vinlandet har återuppstått som ett av de nyaste. Vid sidan av kooperativ och några stora firmor som tidigare dominerat har privata egendomar och en ny generation välutbildade vinmakare börjat återupprätta Greklands anseende som vinland.

Viner och regioner

Av den totala odlingsarealen på närmare 106 000 hektar används nästan hälften till produktion av bordsdruvor och russin. Den årliga vinproduktionen är cirka 2,5 miljoner hektoliter, varav cirka 70 procent är vitt vin, retsina inräknat.

I allmänhet är vingårdarna mycket små och de flesta odlare säljer sina druvor till kooperativ eller stora firmor.

Södra Grekland

En stor del av Greklands produktion kommer från regionen Peloponnesos. De två viktigaste appellationerna är Nemea med röda viner av agiorgitiko, och Mantinia, vars torra vita viner framställs av moscophilero. I Patras kuperade trakter på norra Peloponnesos är en stor del av de odlade druvorna avsedda för starkvin. Ursprungsbeteckningen Patras är reserverad för torra vita viner av druvan roditis.

Vad är retsina?

Norr om halvön Peloponnesos ligger regionerna Attica, Epirus och Thessalien. Attica har den största vinproduktionen av alla Greklands regioner. Merparten är vita viner av lokala druvor – och en stor del utgörs av retsina.

Retsina får sin karaktär av torkad och pulvriserad kåda, (cirka 1 kilo per hektoliter vin), från aleppotallen. Kådan tillsätts under alkoholjäsningen och avlägsnas sedan när vinet dras om. Ursprungligen användes kådan dock för att försegla amforor med vin.

Vinet tillverkas av druvan savatiano, ofta blandad med en mindre andel roditis eller assyrtiko för att höja fruktsyran. Retsina är ursprungsskyddat men hade tidigare lite dåligt rykte, synonymt med billigt och oxiderat vin för turister. Inspirerade av vurmen för lokalt och ursprungligt satsar idag fler och fler producenter på högkvalitativ retsina, både som vitt och rosé.

Eftersom retsina inte enbart görs på druvor så räknas det egentligen inte som vin enligt EU:s standarddefinition. Däremot räknas det som "traditionell appellation" (OKP).

Zitsa

I det svala och bergiga Epirus ligger Zitsa. Där framställs ett torrt till halvtorrt, något spritsigt vin från druvan debina. Thessaliens mest kända viner är Rapsani och Ankhíalos. Det förstnämnda är rött av xinomavro och andra lokala druvor. Det andra är ett torrt vitt vin gjort av roditis och savatiano.

Vin på Santorini och andra öar

Vin odlas på de flesta av de grekiska öarna. Kefalinia de Robola är en AOQS-beteckning för torrt vitt vin av druvan robola från ön Kefalinia i Joniska havet. Santorini är mest känt för sitt torra vita vin av assyrtiko och det söta vita visanto, gjort av torkade assyrtikodruvor.

Norra Grekland

I norra Grekland ligger den bergiga regionen Makedonien. Ett svalt klimat tillsammans med odling på hög höjd skapar gynnsamma förutsättningar för kvalitetsvin. I Náoussa produceras ett rött vin av xinomavro som måste fatlagras i minst ett år för att få rätt till ursprungsbeteckningen. Odlingarna skyddas från kalla nordliga vindar av berget Vermio. Nordost om Náoussa ligger Goumenissa, där man gör rött vin av xinomavro och negoska.

I Côtes de Meliton tillverkas rött och vitt av en blandning av franska och lokala druvsorter.

Starkviner från Grekland

I Grekland produceras även en rad starkviner. Från norra delen av Peloponnesos kommer Mavrodaphne de Patras och Muscat de Patras. Det förstnämnda är en blandning av mavrodaphne och korinthiaki, en lokal druva som vanligtvis används till russin. Jäsningen avbryts vid c:a 4 % och vinet spritas sedan upp och lagras på fat.

Muscat de Patras framställs av druvan muscat blanc à petits grains. Ön Samos starkviner, Samos Doux och Samos Vin Doux Naturel, tillverkas även de av muscat blanc à petits grains. Druvorna växer på öns branta terrasserade sluttningar. Samos Néctar är ett annat sött vin från samma ö – tillverkningen sker med torkade muscatdruvor.

Många antika druvor

Greklands vinodlingar domineras av inhemska druvsorter, många av antikt ursprung och de flesta av enbart lokal betydelse. Kartläggningen av landets druvor har bara börjat men över 300 sorter är hittills identifierade. Av dessa förädlas långtifrån alla till kommersiella viner.

Vita viner dominerar i Grekland

Cirka 70 procent av Greklands årliga vinproduktion utgörs av vita viner. De viktigaste gröna druvorna är savatiano, roditis, assyrtiko, robola, moscophilero, vilana, debina och varianter av muscatdruvan. Malvasia finns i en mängd olika varianter och har fått sitt namn efter den grekiska hamnstaden Monemvasia.

Bland de blå inhemska druvorna märks agiorgitiko, xinomavro, limnio, mandelaria och mavrodaphne. Den sistnämnda främst för starkvinsproduktion.

Franska druvsorter

På senare tid har många franska druvsorter planterats, bl.a. de blå cabernet sauvignon, cabernet franc, merlot, cinsault, syrah och grenache samt de gröna chardonnay, sauvignon blanc, viognier och ugni blanc. De internationella sorterna upptar i dag cirka 15 procent av den totala odlingsarealen.

Influenser och experimentlusta

Det internationella inflytandet märks även i att franska barriquer används i allt större utsträckning istället för stora, traditionella ek-karen. Sedan 1990-talet har det blivit allt vanligare med druvrena viner främst från nya och mindre egendomar. Det har också experimenterats friskt i både vingårdar och vinkällare, med nyplantering av både gamla druvsorter och internationella sorter.

Bergigt i medelhavsklimat

Vin odlas i alla delar av Grekland. Klimatet är av utpräglad medelhavstyp med milda vintrar och på vissa platser mycket heta och torra somrar. Torka kan vara ett problem, speciellt i de södra delarna. I de varmaste områdena planteras vingårdarna ofta på nordsluttningar för att skydda vinstockarna mot hettan och ge druvorna en förlängd mognadsperiod. Det torra, varma klimatet gör Grekland väl lämpat för vinodling utan kemiska och syntetiska bekämpningsmedel. Ett stort antal odlare arbetar ekologiskt och/eller biodynamiskt.

Landet är mycket bergigt och skörden sker ofta för hand. Många vingårdar är planterade på svalare högre höjder. På vissa högplatåer kan druvorna ändå ha svårt att mogna - medan skörden på en del öar ofta inleds redan i juli.

Vinlagstiftning efter fransk modell

Under 1980-talet anpassades lagstiftningen till EU:s. Det skapades då två kvalitetsvinklasser. På etiketterna ser man ofta franska termer:

Appellation d'Origine Contrôlée (AOC), eller OPE
Åtta områden där det produceras söta viner och starkviner har rätt till denna beteckning. Vinerna har ett blått sigill över korken.

Appellation d'Origine de Qualité Supérieure (AOQS), eller OPAP
25 områden med produktion av rött och vitt vin får använda denna beteckning. Vinerna har ett rosa sigill över korken. Röda viner som lagrats i minst tre år på fat och butelj, eller två år för vita viner, kan få tillägget réserve. På samma sätt kan röda viner som lagrats minst fyra år på fat och butelj, respektive tre år för vita, få tillägget grande réserve.

Topikos Oinos/Vin de Pays (TO)
Det finns 114 lantvinsområden. Klassen motsvarar Frankrikes Vin de Pays, med många tillåtna druvsorter – både inhemska och internationella. Reglerna är mindre strikta jämfört med OPE och OPAP. Röda viner som lagrats minst tre år på fat och butelj, eller två år för vita viner, kan få beteckningen Kava om de tillhör Topikos Oinos, eller den lägsta klassen som bara benämns som grekiskt vin. Förutom de allra enklaste vinerna återfinns där ofta viner från de stora producenterna samt från vinmakare som valt att arbeta utanför appellationssystemet.

Oenoi Onomasias Kata Paradosi (OKP) Traditionell Appellation
Ett tillägg till klassen för grekiskt vin utan geografiskt ursprung. Beteckningen gäller för retsina och verdea och syftar till att garantera kvalitet och att dessa stilar överlever.

Lång vinhistoria

Grekland har en vinhistoria som slår allt annat i Europa. Här finns dessutom en mångfald i vingården som kanske bara har en viss motsvarighet i Balkanländerna, Italien och Portugal. Fast gräver man tillräckligt djupt i vinmyllan i dessa länder kommer man nästan alltid ner till grekiska rötter.

Från barbari till oliver och vin

Den grekiske historieskrivaren Thukydides menade att det var först då medelhavsfolken lärde sig att odla oliv och vin som de reste sig ur barbariet. På öarna och fastlandet runt Egeiska havet skedde detta för minst 5 000 år sedan. I utbyte för vin och olivolja fick grekerna spannmål från Egypten och områdena kring Svarta havet, silver från Andalusien, koppar från Syrien och Cypern och guld och elfenben från Nubien och Egypten.

Grekerna var först

Handelsutbyte skapade den grekiska civilisationen och lade grunden för den västerländska. Det var greker som 700 år f. Kr. koloniserade södra Italien och Sicilien, grundade Marseille 100 år senare och blev de första vinmakarna i Frankrike. Greker startade även vinodlingarna i Málaga och på många andra håll runt Medelhavet. Samlingsnamnet på alla deras kolonier var Magna Graecia.

500 år av nedgång

Konstantinopels fall 1453 inledde en 500-årig period av nedgång för det grekiska vinet. Den turkiska ockupationen av landet varade ända till 1821, varefter frihetskriget vidtog. Därefter stampade vinet i lång och hård motvind under två världskrig, inbördeskrig och vinlusens härjningar.

På 1960-talet började vinden så smått att vända för att 20 år senare ta fart ordentligt. Små firmor började satsa på kvalitet och exporten kom igång, trots att grekerna själva konsumerar nästan allt sitt vin själva.

Finanskrisen 2008 gjorde att den inhemska konsumtionen föll, vilket gjorde att det gjorde stora satsningar på exportmarknaden. En utmaning har länge varit att få konsumenterna att ta till sig de inhemska, men okända druvsortena som pryder etiketterna. Detta har blivit lite lättare sedan de internationella framgångarna med assyrtiko.